Till några tappra själar...
Jag måste ge en eloge till er tappra själar som fortfarande är här inne och läser... Lite förvånande, eftersom jag verkligen inte uppdarerar så ofta. Men hoppet är som sagt det sista som överger en...
Livet typ flyger förbi, det går så himla snabbt, igår fyllde Liam 8 veckor... Snart flyttar han väl hemifrån... Och en annan blir pensionär, och typ dör... Ja shit det vore ju klart lite trist. Får väl förutsätta att det dröjer ett tag till.
Och vad jag gör om dagarna kan man ju undra, framåt ett-två hugget börjar det bli dags att kanske klä på sig och få lite mat i magen, så vi kan gå ut en sväng för att få lite frisk luft i lungorna. Tja det är väl typ så det är här. Och så pluggar jag också såklart, kanske inte så jätte-innehållsrikt liv just nu, men det blir väl bättre framöver hoppas jag.
Vi ska börja träffas i en föräldrargrupp och lära oss lite nyttig info om våra barn, det kan nog bli trevligt.
Och så är det ju snart jul dessutom. Då ska vi vara hemma hur länge som helst... Så då ska jag passa på och leka med lite kamrater som man typ träffar två gånger om året, det är tragiskt men sant.
Och så ska jag också passa på och leka lite med min söta ponny, som inte mår allt för väl. Hans ögon blir sämre och sämre. Jag får nog börja göra mig beredd på att han inte kommer finnas för alltid. Har så svårt att acceptera det bara. Han ska ju bara finnas där som vanligt... Älskade häst...
Nästa vecka kommer Jojje ner och ska vara lite barnvakt när jag ska till skolan, det är himla snällt... Och då blir nog Liam glad, när hans favvomoster (sorry Malin, men så är det faktiskt... Du har lite att ta igen när du kommer hem... :-)) kommer och leker med honom.
Och så ska jag också till MVC nästa vecka, för efterkontroll. Hoppas på att allt är bra så att jag kan börja träna igen. Är verkligen ett fläksberg, magen dallrar om man petar på den. Och råkar man peta för hårt så fortsätter den att dallra i typ 10 minuter...
Nähä, over and out. Måste käka något, snart vaknar gossebarnet och är vansinnigt arg för han har inte ätit på länge. Han har nämligen ärvt sin mors humör, och det är INTE positivt...
Och dessutom är han bortskämd. Han har typ världens finaste vagga, som vi har köpt till honom för en mindre förmögenhet, och när då kvällen kommer och det är dags att sova, försöker vi oftast lägga honom i vaggan, med ett litet hopp om att få bre ut oss i våran säng... Det går bra i en si sådär 2-3 minuter innan han börjar gnöla, först lite lågt, sen högre och högre, tills han vet att vi plockar upp honom och lägger honom mellan oss i sängen, då spricker han upp i ett jätteleende, jollrar lite och somnar sen som en stock. Så istället för att bre ut oss i sängen, får jag och Marucs ca 1/4 av sängen var, medan Liam ca 60 cm lång, 5,5 kg tung upptar resten av sängen på något omöjligt vis. Det är kärlek...
Livet typ flyger förbi, det går så himla snabbt, igår fyllde Liam 8 veckor... Snart flyttar han väl hemifrån... Och en annan blir pensionär, och typ dör... Ja shit det vore ju klart lite trist. Får väl förutsätta att det dröjer ett tag till.
Och vad jag gör om dagarna kan man ju undra, framåt ett-två hugget börjar det bli dags att kanske klä på sig och få lite mat i magen, så vi kan gå ut en sväng för att få lite frisk luft i lungorna. Tja det är väl typ så det är här. Och så pluggar jag också såklart, kanske inte så jätte-innehållsrikt liv just nu, men det blir väl bättre framöver hoppas jag.
Vi ska börja träffas i en föräldrargrupp och lära oss lite nyttig info om våra barn, det kan nog bli trevligt.
Och så är det ju snart jul dessutom. Då ska vi vara hemma hur länge som helst... Så då ska jag passa på och leka med lite kamrater som man typ träffar två gånger om året, det är tragiskt men sant.
Och så ska jag också passa på och leka lite med min söta ponny, som inte mår allt för väl. Hans ögon blir sämre och sämre. Jag får nog börja göra mig beredd på att han inte kommer finnas för alltid. Har så svårt att acceptera det bara. Han ska ju bara finnas där som vanligt... Älskade häst...
Nästa vecka kommer Jojje ner och ska vara lite barnvakt när jag ska till skolan, det är himla snällt... Och då blir nog Liam glad, när hans favvomoster (sorry Malin, men så är det faktiskt... Du har lite att ta igen när du kommer hem... :-)) kommer och leker med honom.
Och så ska jag också till MVC nästa vecka, för efterkontroll. Hoppas på att allt är bra så att jag kan börja träna igen. Är verkligen ett fläksberg, magen dallrar om man petar på den. Och råkar man peta för hårt så fortsätter den att dallra i typ 10 minuter...
Nähä, over and out. Måste käka något, snart vaknar gossebarnet och är vansinnigt arg för han har inte ätit på länge. Han har nämligen ärvt sin mors humör, och det är INTE positivt...
Och dessutom är han bortskämd. Han har typ världens finaste vagga, som vi har köpt till honom för en mindre förmögenhet, och när då kvällen kommer och det är dags att sova, försöker vi oftast lägga honom i vaggan, med ett litet hopp om att få bre ut oss i våran säng... Det går bra i en si sådär 2-3 minuter innan han börjar gnöla, först lite lågt, sen högre och högre, tills han vet att vi plockar upp honom och lägger honom mellan oss i sängen, då spricker han upp i ett jätteleende, jollrar lite och somnar sen som en stock. Så istället för att bre ut oss i sängen, får jag och Marucs ca 1/4 av sängen var, medan Liam ca 60 cm lång, 5,5 kg tung upptar resten av sängen på något omöjligt vis. Det är kärlek...
