Sjondin

Ja inte kunde man väl i sin vildaste fantasi tro att denna blogg skulle uppdateras igen. Men jag fick lite nostalgiska känslor och så kände jag att det kan vara skönt att skriva av sig om lite annat i livet, och inte bara om Liam som vi gör i hans blogg (okej, vi kanske är så flitiga där heller, men lite bättre uppdatering än här iaf).
Dock är ju tiden knapp i detta hektiska liv, så kan inte garantera någon kontinutet, men jag gör mitt bästa. Det vet ni.. :)
Jag är omåttligt trött på att vara sjuk nu, har iofs inte varit dålig så många dagar, men däremot har jag varit förkyld i en evighet känns det som, och Liam har varit hemma i över en vecka av diverse olika sjukdomar. Kan vi inte bara få vara friska nu...
I Torsdags drog inomhusträningen igång, och jag var inte ens där. Det suger apa.. Att spela fotboll inomhus kan vara bland det roligtast jag vet. Och jag hade verkligen sett fram emot denna träning ända sen utomhus drog igång i Januari för snart ett år sen... Men men, den som väntar på något gott... Dock missar jag nog morgondagens träning oxå, men på torsdag, då jävlar...
Tänk att fotboll kan vara så kul... :)
Dock kanske jag börjar bli lite gammal, iaf om man tänker på kommenarerna jag fått på BÅDE Intersport o Stadium när jag skulle hitta nya fotbollsskor.
Jag: Jag letar efter inomhusfotbollskor i strl 37.
Dem: Är det till kille eller tjej?
Jag: De är till mig...
Dem: ehh jaha...
Kan vara så att de trodde att jag var ute efter skor typ till mina barn eller så.. Men men, jag får väl bjuda på den kanske.. :) Det börjar dock bli svårt att värja sig från alla pikar.. Rullator hit, och rullator dit... Hon kanske inte var helt ute och cyklade ändå, min hetske motståndare som uppenbarligen retade sig en aning på min ålder... :)

Det är dessutom surt att behöva vara hemma från jobbet. Jag har lyckats få tag på enbart toppenjobb. Grattis till mig! Halvtid på särskolan, halvtid i simhallen, och så lite timmar på Kotten. Trivs utmärkt bra på alla ställen, och mina kollegor kan vara de bästa. Tyvärr är det än sålänge bara vikariat fram till sista december, sen får vi se vad som händer. Hoppas innerligt att jag får vara kvar...

Nähä, snart ska vi bylta på oss sjuklingar lite kläder, och komma ut i friska luften en stund. Vi ska åka in till storstan och heja på Malins IFK, när de förhoppninsvis krossar sina motståndare. Chansen finns ju faktiskt fortfarande för avancemang till allsvenskan, dock är den liten, och kanske det är lika bra det, ett rätt så stort steg att gå. Det kanske lika gärna kan vänta något år till. Men det vore ju iaf nice och avsluta säsongen på ett snyggt sätt. Typ komma tvåa... :)

Ni som är observanta ser att det idag är exakt ett år sen jag skrev senaste inlägget. Det var väl lite festligt.. :) 

Nu är världens finaste häst såld. Det är en jätterar tjej i Halmstad som har köpt honom, och jag är helt övertygad om att han kommer få det fantastiskt bra där. Så det blev trots allt ett lyckligt slut på den här följetången... :)


Serengeti

*01

E:Cardento  UE:Beach Boy

Så börjar det äntligen likna något... Jag och pappa har varit väldigt flitiga, och nu är det alltså hästar i stallet. Dock är vi inte färdiga riktigt ännu, det ska byggas en liten shettisbox, så Boy oxå får flytta hem (alltså det är inte han som ska bo i shettisboxen... :) ). Och så ska det målas, men det blir nog tyvärr inte ännu på länge, det blir ju genast lite mer komplicerat när hästarna står inne. Men vi får väl se hur det löser sig...
Här kommer lite fler bilder på renovering, tyvärr är det mobilbilder, och därmed rätt så kass kvalite, men det får ni leva med...

Vi har börjat renovera stallet på mamma och pappas nya gård.
Så här såg det ut från början:

Dag 1: Rivning och tvättning









Resultat, dag 1:



Dag 2: Måla väggar



Dag 3: Måla väggar och tak




Dag 4: Gjuter golv och målar lister









To be continude...

... här blir ingen uppdatering av gröna lundsbilder än på ett tag. Orsaken heter Liam Sjöndin, en 10 månader gammal bebis, som enligt hans hobbypsykolog till morsa har en diagnos bestående av ett visst antal bokstäver, närmare bestämt 4:a.
Han är ett barn av det vildare slaget, och han visade upp denna sida på ett alldeles ypperligt vis under Söndagskvällen. Jag och pojkens pappa hade planerat in en grill-vin-chips m dippe- film-uppdatera bloggenkväll (vi skulle äntligen titta på senaste Wallander som vi försökt se på åtskilliga gånger den senaste tiden). Och det hela såg mycket lovande ut när gossebarnet slumrade in vid åttahugget, kruxet var bara att han 30 minuter senare vaknade upp och var mer än lovligt pigg. Somnade om gjorde han först 3 (!!!) timmar senare. Det blev varken vin-chips-film eller uppdatera bloggenkväll.
Nu är vi åter i Broakulla, och bilderna ligger i datorn i Malmö.
Så bättre lycka nästa gång, kan man nog avrunda detta inlägg med.

Efter mitt samtal med Ann-Louise om min kommande övergång till de blå-vita, blev jag genast lite nervös, och insåg snabbt att jag nog behöver fila lite på konditionen inför debuten.
Så jag hittade något som lät flashigt och coolt på Friskis & Svettis hemsida, "crosstraining".

"Det i särklass roligaste man kan göra i träningsväg. Ett Crosstraining pass måste prövas på och upplevas på plats.", stog det på hemsidan och jag tyckte att det lät förträffligt.
Så jag fick med mig Amanda, och cyklade till pildammsparken igår kväll, när vi väl kom dit insåg vi att det var basic "kärring-gympa", ni vet sånn som man fnissat lite åt när man gått förbi och tyckt att de ser väldigt festliga ut.
I början var vi lite skeptiska och skrattade åt att vi faktiskt skulle delta i ett sådant pass, och vi var sådär lite lagom kaxiga och sturska till en början. För min egen del avtog det kaxiga och sturska rätt så snart, då jag typ dog efter 15 minuter, Amanda höll passet ut, men erkände efteråt att hon faktiskt oxå var lite pustig.
Mellan mina dödskramper hann jag fundera på lite saker, bla att man borde dela in grupper efter vikt istälet. För killen (okej, gubben) som ledde passet, var inte bredare än mitt lillfinger, och vägde väl i runda slängar lika mycket om mitt lår, vad är då problemet med att häva sig upp och ner, sidledes, på en arm, hallå det hade väl jag oxå kunnat, jag hade säkert oxå kunnat göra 3000 armhävningar och studsat som ett litet barn 10 låtar i rad utan att bli något vidare andfådd. Men nu är inte så fallet. Sista 10 studsade jag mer lik en valross.
Jag är dock nöjd med min insats, idag har jag så ont i min arma kropp att jag knappt kan gå, och jag lovar att jag aldrig mer ska håna "kärring-gympan"...
Jag vill dock tillägga att det faktiskt även ingick att man sprang flera rundor under passet, så det var inte så att jag nästan dog av ett helt vanligt "kärring-gympapass" a´la bilden nedan...

Nu har jag slitit med den där jäkla GI-maten i över en vecka. Vad tror ni händer? Inte ett skit? Nä, för hade det bara varit så väl. Det som har hänt är att jag har gått UPP i vikt...
Grattis Ann-Sofie du har just blivit ännu tjockare!!
Så i Söndags var jag så bitter o eländig att jag syndade...


Å det grövsta...

Dessutom blev inte ens kakfan kladdig, (inte ens baka kan jag...)och ändå åt jag. Suck, vilken fantastisk självkontroll...
Så nu står jag lite i ett vägskäl, ska jag äta onyttig mat, bli ännu tjockare, ha dålig hälsa, få hjärtknas, åldras i förtid och dö ung?
ELLER ska jag fortsätta äta nyttig mat, bli ännu tjockare, ha dålig hälsa, få hjärtknas, åldras i förtid och dö ung?
Är lite kluven faktiskt... Uppenbart är dock att jag ska börja fila lite på mitt testamentet inom snart framtid...
Markku har förvisso i princip lovat att jag ska gå ner mina 15 kilon om jag börjar träna med Bodabruk, så jag får väl testa nästa vecka när vi är hemma. Hoppas på synbart resultat inom det snaraste tack!!

Förvörigt ska vi åka hem till Broakulla på fredag, för vi ska på Eleonores o Fredriks bröllop på Lördag, och sen ska jag och Liam vara hemma ända till Söndagen efter, riktigt nice. Och dessutom har Malin kommit hem fr Australien, så hon och mormor följer med mamma o pappa ner till Broakulla på Söndag. Hela familjen återsamlade igen... Fan så nice vi ska ha det hela veckan va?!!! Visst ska det väl bli kul pappa??

Jag har rätt så mycket att skriva idag känner jag, så det finns en viss risk för ett lång och tradigt inlägg, bara så att ni är förberedda på det lixom...
På självaste valborgsmässoafton var vi ute o åt med några kompisar inne i stan, innan vi knatade bort till pildammsparken för att kika lite på en brasa. Och herre jösses vilken brasa, en annan är ju van vid brasan vid folkets hus i Broakulla, där det är en sisådär 10-15 meter mellan varje sällskap, och eftersom brasan inte är så stor, så blir det således inte så många sällskap, alltså inte jättebefolkat om vi säger så... Inget negativt över det på något vis, dels ser man brasar från alla håll och vinklar, och dels tycker jag ju inte så värst mycket om främmande människor, så jag gillar det...



Men det var i vilket fall väldigt maffigt, och förmodligen hade det varit ännu maffigare om man hade varit ett par centimeter längre och kunde se mer än ryggen framför sig. Men men, man kan inte få allt...
När vi hade kikat färdigt, och picnicat en liten stund, var det dags för hemfärd. Dock så gick inte bussarna som vi hade tänkt, så vi började gå så smått, för att hinna till nästa busshållsplats, för att ta bussen därifrån ist. Det slutade med att vi GICK HELA VÄGEN hem till Limhamn. Okej, det kanske inte är en världs sensation i vanliga fall, men mitt i natten är det mer än så. Jag var så nedrans trött den sista biten, så hade jag inte haft barnvagnen att stötta upp mig på, hade jag förmodligen legat i vägkanten än...

Men nu till helgens kommentar 1:
Marcus hade lite tidigare under dagen meddelat att han visst kunde ta HELA natten, så jag skulle få sova. Yes!!
När vi kom hem från våran nattliga vandring så tog det inte många sekunder för Marcus att somna, men jag var ju givetvis tvungen att först kolla igenom alla mina femtioelva bloggar som jag så sjukligt följer. Så när jag väl kom i säng, hade min kära sambo förmodligen hunnit in i en mkt djup sömn redan. När jag säger till honom för typ 18:e gången att släcka lampan, får han fram "men då ser jag inte när jag gör maten", ehh nä men Liam sover som en stock och vill förmodligen inte ha mat än på ett tag så du kan nog släcka utan att vara orolig... Marcus släcker, och vi somnar rätt så kvickt båda två.
Efter något tag så vill Liam hemskt gärna ha lite mat, och talar om det rätt så högt dessutom. Marcus som sover som en klubbad säl, är hemskt svårväckt, men eftersom jag känner att jag väldigt lite vill gå upp ur min säng, och dessutom hör Marcus ord om att han visst ska ta HELA natten, klinga i bakhuvudet så bestämmer jag mig för att sparka (ordagrannt alltså) liv i min sambo, som tillslut sätter sig upp och frågar "ska jag borsta tänderna på Liam?", ehh njaä det gör du ju som du vill, men eftersom vi aldrig har gjort det innan, kanske det är lite onödigt att göra det första gången mitt i natten, och dessutom när han är vrålhungrig. Men lite mat skulle nog sitta fint... :-)
Säga vad man vill, men han är en mycket ansvarstagande pappa, det går inte att sticka under stol med...

Helgens kommentar 2:
Nu när värmen är här, så går det inte längre att gömma fläsket i en massa kläder. Och ångesten kom som ett brev på posten när jag plockade fram vårkläderna (som satt som ett korvskinn över min smäckra kropp).
När jag försökte få någon slags emapti eller åtminstone något tröstande ord av min Marcus, så säger han:
"ja men du är ju inte tjock på riktigt, du är ju bara inne i en fas, ja men du vet, efter graviditeten och så, tänk om du hade varit tjock på riktigt..."
-Tack älsklingen! Men jag är ledsen att säga det, det är ingen fas, jag är tjock på riktigt. It´s just to face it!!
Och så konstaterade jag krasst att jag har gått upp 15 kilo sen vi blev tillsammans... grattis!! hallå. FEMTON KILO... förstår ni eller??? Nä just det, det går lixom inte att greppa riktigt...
Så igår tog GI-livet återigen ytterligare en vändning, från att vara obefintligt till att kanske denna gången lyckas göra mig beach-snygg... (ytterst tveksamt, men skam den som ger sig...)

Hej och välkommen hem från Småland!!
Jag ser att du har hållt ställningarna...









Sorry Dude! Du har missat 2 frön...


Okej, jag ska försöka släppa det här nu, jag lovar...

Helgen har i övrigt spenderats till stor del i Växjö där vi hade möhippa för Eleonore, en mycket trevlig och lyckad dag...

Grattis du elaka fjäderfä, du har just förstört hela min rädiseskörd, och dessutom har du försört hela mitt nyvunna trädgårdsintresse. KUL, hoppas att det var värt det...





Jag vet vem du är, bara så att du vet...

Tagen på bar gärning...

BTW din morsa jobbar inte här!!

Hipp hipp hurra, för världens bästa ponny idag...

För er som kanske minns så skrev jag om lilla Thor som blev kidnappad av sin pappa för ett par månader sen. Och som ni kanske har sett, så har äntligen (2 månader senare) även media fått upp ögonen för det hela... Man blir så ledsen över att läsa allt det hemska de måste gå igenom. Vissa människor borde inte få finnas...
Men pojken är som sagt hittad, i Guatemala...
Landet som glömde att det visst finns något som heter Haag-konventionen, och att de därmed SKA återföra Thor till sitt hemland. Nä istället sätter de pojken på ett barnhem, medan domstolen ska ta upp detta fallet i ett land där ingen av de tre personerna hör hemma.
Ehh grattis, till ett väl fungerande samhälle!!

Och UD som la X antal pengar för att flyga hem en kriminell brottsling (obs! jag är inte emot det) men inte lyfter ett finger för att hjälpa en ensam mamma i ett främmande land att få hem sin kidnappade son. 

I dagens nyheter var det en intervju med presschefen på UD
"I artikeln så har man intervjuat Anders Jörle som är presschef på UD som säger att dom gör vad de kan för att hjälpa Mia...Sen säger Jörle att
"Vi får enligt svensk lag inte dela ut pengar i sådana här fall. Dessutom är det i grund och botten ett amerikanskt ärende, men vi samarbetar nära med dem via svenska ambassaden i Guatemala.

Finns det folk på svenska ambassaden som kan hjälpa Mia med exempelvis översättning undrar då journalisten på DN?

- Det gör det säkert, men jag utgår från att amerikanska ambassaden kan hjälpa till med det."

Och samma man har dessutom mage att önska Camilla (som har lagt ner oerhört många timmar för att hjälpa lilla Thor och hans mamma) "Lycka till!" under ett telefonsamtal med honom.
Citat:
"Hmm..men..alltså...dom har ju hittat pojken...så jag är säker på att allt kommer att lösa sig till slut..Lycka till!"

Grattis till ett umärkt samarbete!

Som Camilla skrev på sin blogg:

And here you have him.
Andrew Wang.

FATHER OF THE YEAR!




I princip behöver Thors mamma "köpa hem" sin son. Så hon är i ett oerhört stort behov av pengar. Så har ni en slant över, så tänk på denna stackars mamma.
För att underlätta det hela så har de ordnat så att man kan skänka pengar genom att skicka ett SMS.

Vill man skänka 25 kronor så skriver man: (mellanslag)Vul(mellanslag)thor25
Vill man skänka 50 kronor så skriver man: (mellanslag)Vul(mellanslag)thor50
Vill man skänka 100 kronor så skriver man: (mellanslag)Vul(mellanslag)thor100

(mellanslag) är såklart ett mellanslag och inget man skriver ut ;-)

ALLA SMS skickas till 72550 och har man gjort rätt så får man ett SMS tillbaka där det står "tack..."
Vill man skänka mer pengar så får man skicka hur många SMS man vill!
De som ligger bakom insamlingen finns på denna sida: http://www.vardnads-umgangeslagar.se/
Förresten så har företaget som håller i denna SMS-tjänst lovat att skänka sin "provisionsdel" också, så pengarna går OAVKORTAT till att få hem Thor.

För att få mer information kan man gå in på MomDetectives hemsida, den uppdateras så fort det händer något nytt.

Ibland är det bara så jävla kul med en så positiv kille...

Gulle-Sofie har återigen räddat min balkong från misären. Tack snälla, det kommer att bli väldigt fint när alla söta blommor har blommat ut. Jag ska bjuda på rädisa-gräsklök och persilje-kompott framåt sommaren om du är sugen... :-)

Igår inmundigades första lunchen på balkongen för året... Det kändes bra, jag gillar våren...

Sen låg jag o min son och sov en stund ute i vårsolen. Det var nice!!


Förövrigt så har det hänt något på min balkong, det är nog dags för årets balkongfix... Sofie?!! ;-)

 

 

 

 

Nähä nu drar vi till Götet för att gå på bröllop!!

Vill bara tillägga att jag inte vet varför all text blev centrerad i förra inlägget, och jag pallar inte att ändra det... Sorry!
Och så vill jag oxå tillägga att det inte alls var medvetet att det på TV-skärmen skulle skrika ut olika bantningsmetoder med stora bokstäver. Vet inte om det var en ödets ironi, eller om det helt enkelt är de högre makterna som försöker rädda mig från fetmans undergång...

Och så skulle jag bara vilja tillägga att min 3 veckor långa arbets-sejour är över för denna gången, jag har pysslat ytterst mycket med dessa "utebarn "som i vanliga fall saknar ytterst mycket träning av det finmotoriska arbetet. Vi har varit flitiga, och jag är ytterst nöjd med vårat resultat. :-) Ska nog bli pysselpedagog i mitt nästa liv...

Så här passens gulligt mottagande fick jag idag när jag kom hem från mitt 9-timmarspass på förskolan. Ibland är det trevligt med en sambo som är pappaledig. Om jag fick blommor för att stilla ett dåligt samvete, då han ska ut och äta med sina kompanjorer en fredagskväll (=dödssynd) eller för att jag helt enkelt är  världens bästa, det förtäljer inte historien.



Min fredagskväll ser i övrigt ut ungefär så här:



Fuck GI, är man hemma själv (Liam sover så det räknas inte) en fredagkvällså får man äta precis vad som helst...

Som Markku som klokt skrev, så är det ju såklart svårt att sätta sig in i fallet utan bakgrundsfakta, så därför lägger jag ut Thors mammas kompis brev som hon har skickat till div instanser och personer. För att följa hela denna tragedi hänvisar jag till Camillas blogg, där all bakgrundsfakta och uppdateringar om fallet finns.



Vad skulle du göra om ditt barn blev kidnappat?

Denna mardröm har drabbat min bästa vän Mia och det är anledningen till att jag skriver till dig.

Mitt namn är Camilla Gervide och jag skriver som sagt till dig å Maria Danielsson Wangs vägnar.
Hon befinner sig just nu i Los Angeles där hon desperat letar efter sin son Thor, som på Alla Hjärtans dag blev kidnappad och bortförd av sin far, Andrew Wang.
Thor är bara ett år gammal och han ammar fortfarande. Han har aldrig spenderat mer än ett par timmar ifrån sin mamma och han har aldrig sovit utan henne.
Nu har han inte sett sin mamma på över 7 dagar.

Mia befann sig i LA för att rättegången gällande Thor äntligen började närma sig sitt slut. Det har varit en upprivande och utdragen process som resulterat i att Mia både förlorat sitt arbete som lärare och skuldsatt sig upp över öronen.
Andrew har, under hela Thors liv, vilket i princip är längden av rättegången, inte haft något intresse av Thor, varken umgänges eller omvådnadsmässigt.
Han har inte betalat något underhåll eller velat träffa Thor mer än ett par gånger här och där sporadiskt.
Dessa gånger har Thor skadats både fysiskt och psykiskt eftersom Andrew visat stor aggression mot Mia och på samma gång låtit den gå ut över Thor.
Under rättegången har han konsekvent ljugit inför rätten för att slippa betala underhåll och avsaknaden av underhåll resulterade i att Mia och Thor näst intill hamnade på gatan.
De senaste månaderna har Andrew haft besöksförbud gällande både Mia och Thor efter en väldigt våldsam incident där Mia till slut fick låsa in både sig själv och Thor på en toalett i väntan på polisen.

Efter månader av uppslitande domstolsförhandlingar kom till slut det efterlängtade beskedet att Högsta domstolen i Kalifornien gav Mia ensam vårdnad om Thor, samt att hon kunde flytta till Sverige för att bygga ett bättre liv till Thor under förutsättning att hon flera gånger per år reser till LA så att Thor kan ha en relation till sin pappa. Andrew är även välkommen till Sverige om han så önskar.
I väntan på besked lyfte domaren av någon anledning Andrews besöksförbud.
När domen kom hade Andrew precis hämtat upp Baby Thor.
Han återvände aldrig tillbaka.

I en stad som Los Angeles där kriminaliteten är hård.står en kidnappad pojke inte högt upp på prioriteringslistan.
En amber alert har inte skickats ut då polisen inte finner Thors liv att vara i omedelbar fara.
Hela processen går smärtsamt långsamt och Mia kan bara se på medan dagarna går.
Risken att Andrew lämnar landet ökar för varje dag som går. Lyckas han föra Thor ut ur landet till sitt hemland Taiwan så kommer Mias son vara borta för alltid.

Som hennes bästa vän gör jag allt jag kan.
Jag kontaktar media, startar grupper och söker efter hjälp på alla platsen jag kan tänka mig.
Nätverket svenskamammor.com har byggt en hemsida till Thor med en efterlysning användbar information.
Där har även en insamling startats.
Mia har insett att, för att hitta sin son måste hon anlita privata krafter.
En privat detektivbyrå som till 100% kan fokusera på att hitta Andrew och Thor.
Men till detta behövs det pengar.
Mia har skuldsatt sig upp över öronen för att få vårdnaden om sin son och tiden går alldeles för fort för att hon ska hinna samla ihop tillräckligt med pengar.
Andrew kan i vilken sekund som helst lämna landet med Thor.

Jag ber om er hjälp.
Alla donationer, stora som små gör en enorm skillnad.
All press, uppmärksamhet och kocus på BabyThors försvinnande hjälper oss enormt.

Finns det nånting ni kan göra för att hjälpa Mia få tillbaka sin son?

Varma hälsningar,

Camilla Gervide

076-1678090

[email protected]
[email protected]

http://www.caluas.blogspot.com/
http://www.thorwang.com/
På dessa sidor hittar ni allt som rör kidnappningen av Baby Thor samt allt som media rapporterat om hittils.

Ps. Alla mina påståenden kan jag självklart visa dokumentation på.
Domslut, polisrapporter, ect.