Sjondin

Jag har rätt så mycket att skriva idag känner jag, så det finns en viss risk för ett lång och tradigt inlägg, bara så att ni är förberedda på det lixom...
På självaste valborgsmässoafton var vi ute o åt med några kompisar inne i stan, innan vi knatade bort till pildammsparken för att kika lite på en brasa. Och herre jösses vilken brasa, en annan är ju van vid brasan vid folkets hus i Broakulla, där det är en sisådär 10-15 meter mellan varje sällskap, och eftersom brasan inte är så stor, så blir det således inte så många sällskap, alltså inte jättebefolkat om vi säger så... Inget negativt över det på något vis, dels ser man brasar från alla håll och vinklar, och dels tycker jag ju inte så värst mycket om främmande människor, så jag gillar det...



Men det var i vilket fall väldigt maffigt, och förmodligen hade det varit ännu maffigare om man hade varit ett par centimeter längre och kunde se mer än ryggen framför sig. Men men, man kan inte få allt...
När vi hade kikat färdigt, och picnicat en liten stund, var det dags för hemfärd. Dock så gick inte bussarna som vi hade tänkt, så vi började gå så smått, för att hinna till nästa busshållsplats, för att ta bussen därifrån ist. Det slutade med att vi GICK HELA VÄGEN hem till Limhamn. Okej, det kanske inte är en världs sensation i vanliga fall, men mitt i natten är det mer än så. Jag var så nedrans trött den sista biten, så hade jag inte haft barnvagnen att stötta upp mig på, hade jag förmodligen legat i vägkanten än...

Men nu till helgens kommentar 1:
Marcus hade lite tidigare under dagen meddelat att han visst kunde ta HELA natten, så jag skulle få sova. Yes!!
När vi kom hem från våran nattliga vandring så tog det inte många sekunder för Marcus att somna, men jag var ju givetvis tvungen att först kolla igenom alla mina femtioelva bloggar som jag så sjukligt följer. Så när jag väl kom i säng, hade min kära sambo förmodligen hunnit in i en mkt djup sömn redan. När jag säger till honom för typ 18:e gången att släcka lampan, får han fram "men då ser jag inte när jag gör maten", ehh nä men Liam sover som en stock och vill förmodligen inte ha mat än på ett tag så du kan nog släcka utan att vara orolig... Marcus släcker, och vi somnar rätt så kvickt båda två.
Efter något tag så vill Liam hemskt gärna ha lite mat, och talar om det rätt så högt dessutom. Marcus som sover som en klubbad säl, är hemskt svårväckt, men eftersom jag känner att jag väldigt lite vill gå upp ur min säng, och dessutom hör Marcus ord om att han visst ska ta HELA natten, klinga i bakhuvudet så bestämmer jag mig för att sparka (ordagrannt alltså) liv i min sambo, som tillslut sätter sig upp och frågar "ska jag borsta tänderna på Liam?", ehh njaä det gör du ju som du vill, men eftersom vi aldrig har gjort det innan, kanske det är lite onödigt att göra det första gången mitt i natten, och dessutom när han är vrålhungrig. Men lite mat skulle nog sitta fint... :-)
Säga vad man vill, men han är en mycket ansvarstagande pappa, det går inte att sticka under stol med...

Helgens kommentar 2:
Nu när värmen är här, så går det inte längre att gömma fläsket i en massa kläder. Och ångesten kom som ett brev på posten när jag plockade fram vårkläderna (som satt som ett korvskinn över min smäckra kropp).
När jag försökte få någon slags emapti eller åtminstone något tröstande ord av min Marcus, så säger han:
"ja men du är ju inte tjock på riktigt, du är ju bara inne i en fas, ja men du vet, efter graviditeten och så, tänk om du hade varit tjock på riktigt..."
-Tack älsklingen! Men jag är ledsen att säga det, det är ingen fas, jag är tjock på riktigt. It´s just to face it!!
Och så konstaterade jag krasst att jag har gått upp 15 kilo sen vi blev tillsammans... grattis!! hallå. FEMTON KILO... förstår ni eller??? Nä just det, det går lixom inte att greppa riktigt...
Så igår tog GI-livet återigen ytterligare en vändning, från att vara obefintligt till att kanske denna gången lyckas göra mig beach-snygg... (ytterst tveksamt, men skam den som ger sig...)